Got a head full of lightning a hat full of rain

2011-06-30 23:54:33 ur Musikarkivet >> 0 inläggskommentarer



Long Way Home - Tom Waits

I'm drowning in the pool of yours

2011-06-29 19:34:37 ur Arkivet >> 0 inläggskommentarer

Att jag är sist ut att bada i år vet jag redan, så det behöver ni inte komma dragandes med. Mammas antydan på att jag är så blek att huden skimrar i solljuset fick mig att bokstavligen gå i taket vilket genererade i att jag bara var jättetvungen att sola och doppa fossingarna idag - i övrigt bryr jag mig inte ett dyft om sådant absurt strunt (faktum är att jag faktiskt tycker att det är både slöseri med tid och onaturligt att vara brun-utan-sol-bränd).

Det var hur som haver ganska skönt ändå. Jag fick dock i all hast - för att försäkra mig om att ha någorlunda organiserad musik i mobilen och ett tidsfördriv - ladda ner en massa ny musik till mobilen eftersom den i haft sina griller för sig under gångna dagar och all musik försvann likt i en fingerknäppning... så ja, ni fattar poängen.

(Och när vi ändå pratar om min blekhet och sömnlöshet - ha i antagande att jag snart blir en vampyr och därmed kan hänvisa till alla Twilight-fans att jag kommer mörda tillhörande filmseries skådespelare på vampyrers egna vis sådär som vampyrer emellan och så behöver inte världen oroa sig mer vad gäller det! Och när allt kommer omkring så smyghöll jag ändå alltid på den där jycken, men det vet ni ju redan.. skämt åsido)

...

2011-06-28 05:19:58 ur (In/)officiell instagram >> 0 inläggskommentarer

Insikt

2011-06-26 16:39:21 ur Arkivet >> 1 inläggskommentarer

Jo förresten, jag insåg precis att det är på ett ungefär tio dagar kvar tills jag fyller år. Fick, eh.. lite sådär pirr i magen bara. Som alltid när man själv eller någon annan fyller år. Har turen gjort för klart för sig att vända snart kanske? Hoppas.

04:58

2011-06-26 05:04:53 ur Arkivet >> 0 inläggskommentarer

Lättja. Klockan är fem på morgonen, jag sitter ute i teverandan med katten i korgen intill och laptopen precis framför fönstret. Är inte trött alls och det säger jag med välmening. Sov nämligen alldeles för länge idag/igår (hur ska man säga egentligen?!) och det genererandes i den här icke-tröttheten. Jaja, ni vet ju redan att jag vänt på dygnet för länge sedan så.

Annars är allt i sin ordning! Jag har under helgen firat midsommar precis som resten av svenska folket, spelat Monopol (dock oklart vem som vann men det spelar ingen roll) samt tittat på de där filmerna jag köpt för inte så länge sedan. Saker som bad och fika på stan är överskattat förresten.

Nu ska jag råda er att ignorera den här obefintliga vardagsuppdateringen, själv logga ut ur Spotify (och så bra lyckades jag med att lägga av Spotify...) och gå och lägga mig. På stubben. (Inte bokstavligen menat nu alltså)

Sånt som hör sommaren till

2011-06-24 19:03:58 ur Musikarkivet >> 0 inläggskommentarer

I don't know who I am without you

2011-06-24 15:15:36 ur (In/)officiell instagram >> 1 inläggskommentarer


I don't know who I am without you
And I don't know if I could stand another hand upon you
All I know is that I should
Cause you will always stand where I stood

You're the love of my life.

Nattliga funderingar

2011-06-24 03:09:49 ur Arkivet >> 2 inläggskommentarer

Häromdagen var en sån där dag då en uteritt verkligen satt rätt i tiden. Både Mascot och jag behövde väl det egentligen, och - vare sig det ville sig eller inte - så var det en sån där välbehövlighet.
Han var en riktig gentleman, min Mascot. Finaste hästen i världen. Och höjden av lycka var väl ändå när vi nådde den där "vildhästängens" area, som en gång i tiden varit ett skjutfält, och precis när vi la den där galoppen till öppnade sig himlen som av ödet och lät kasta regndroppar likt spön i backen. Det var så magiskt. Man fick den där ypperliga känslan av att vara ett med hästen, av att susa fram likt jockey och fullblod med gräset piskandes kring fotknölarna. Och det i kombination med regnet och doften av våt timmer och lera i väderkornen.. oh hell yeah.

Det resulterade på något skevt sätt i tankar angående livets små iakttagelser. Jaja, det låter skevt, jag vet, ni kan kalla mig lyrisk och allt jagvetintevad och lämna sidan redan nu men, det är på riktigt. Jag har kanske inte endast efter det här - tja, delvis i antagande - börjat ändra min världsbild något. Jag är besviken över var musikvärlden styr sin kos - och det kommer nog alltid att förbli så om inte ett mirakel sker - men jag har nog lärt mig, till viss del, att handskas med det (nej, jag låter inte er diskodårar ta åt er äran, minsann! Man ska se upp till legenderna, så är det bara - så kom inte och klanka ner på de som skapade musik) och blir med viss säkerhet inte fullt lika upprörd längre. Jag låg och tänjde på hjärncellerna inatt över att man ändå kanske ska försöka förskjuta alla motgångar, försöka se den lilla glädjen som livet innehaver. Även om det dock inte finns i överflöd av den.

Så därför sätter jag kontrast i det här inlägget. Stor kontrast till och med. Shit happens - man kommer över det, så småningom. Därför vill jag bara, eftersom jag inte har gjort det i synnerhet på bloggen under gången tid förut, tacka till alla som försökt frambringa den här ringa glädjen åt mig.
Familj och de riktiga vännerna jag haft - de som vågat stötta, de som inte blivit tjuriga över att min temporära ledsamhet "förstört deras dag", de som inte bara stått och bligat när saker kommit att bli för svåra att ta i egna händer. Sådant är det bara mesar som gör. Tack bror min, för att du finns, och även om vi ses på tok för lite sedermera så vet du att jag älskar dig av hela mitt hjärta och lite (läs: mycket) till.
Och, baddar på med ännu en skev sak, men.. jag vet inte om det är normalt att tacka folk man knappt känner eller vars bloggar man följer, men jag gör det ändå. Uppfatta det hur du vill. Men tack Lovisa - för att du var den som fick mig att ändra uppfattning om bloggvärlden, för att du är den som inspirerat mig till att bli den ryttare jag är idag, för att du fick mig att faktiskt bry mig om hockey och för att dina blogginlägg alltid håller hög klass.
Tack Riley, för att du faktiskt har gett mig hopp om sådant som musik och film, och framförallt småsaker i livet. För din humor som faktiskt alltid får mig att dra på smilbanden, för dina kommentarer/retweets/facebook-notifications och så vidare. Jag hoppas och korsar tummarna för att det fortsätter så och att vi kanske kan få ännu bättre kontakt hädanefter.
Och tack Elliochella-bloggen, som jag faktiskt inte följt sedan en speciellt lång tid tillbaka, för fina bilder, proffsiga inlägg och en sådan saftig inspirationskälla att bjussa på!
Och till alla övriga som dag ut och dag in utan specifik anledning slaviskt följer min blogg. Guld värt.

Usch, så sentimentalt det här blev! Kanske borde jag radera det här inlägget för att det skulle kunna misstolkas eller så (vad vet jag?) men nej, jag låter det banne mig få vara. Möjligtvis brås jag på mitt förargligt känsliga stjärntecken kräftan. Möjligtvis ville jag bara skriva av mig. Jaja, som alltid då. Tack i alla fall till alla som betytt något för mig och för resten av världen, ni andra kan ju ta er i kragen och dra till den ensammaste staden genom tiderna (fast då lär den ju inte bli så värst ensam kom jag på).

17 juni - 21 juni.

2011-06-22 02:58:40 ur Arkivet >> 0 inläggskommentarer


Jag har under dessa dagar gått och blivit med glasögon, tagit diverse vaccinationer inför i sommar, både köpt ny ridutrustning och fått lite dåligt samvete över att kasta gammalt skräp, utmanat mig själv att samla ihop till ett par ridstövlar innan rean vinkat ajöss, haft filmfekke och chattat med lite goda bekanta hit och dit. Det är pyttsan inte illa pinkat av en skeptiker som jag!

Är hur som haver lite smått destruktiv av mig och lägger på slutfinishen med att säga att det nu banne mig är på tiden att jag kryper till kojs. Vi hörs.

They make it all out of steel

2011-06-16 20:54:52 ur Betänkanden >> 0 inläggskommentarer

Jag har skrivit det förut - jag skriver det igen, endast för sakens skull. Idag är första dagen på sommarlovet, i mitt synfält precis som vilken dag som helst. En standardiserad dag hos familjen Jansson.

Jag tänker. En mening som sådan ger du bara en lätt vibration på huvudet åt, för att "jag tänker" är en mening som alla skulle skriva. Jag menar - alla tänker ju. Vilken definition på "tänker" du ser nu är väl din ensak, men vad jag tänker på är en inkonsekvent gåta. Jag ämnar lämna en liten utpost av alla tankerester här i nuet för olycksfåglar likt jag att läsa, men det är om än mer inkonsekvent eftersom jag inte ens vet vad som rör sig däruppe. Idag, den sextonde juni, är en sådan dag då folk rör sig utåt och slår ihop sig med någon god vän och tar en fika på stan. Deras tankegångar är, som viktigast, vilket kaffe de ska köpa eller att det inte ska börja regna. Mina tankegångar är bara en svart röra, en smet. En seg, ogenomtränglig smet. Som folk skulle ha sagt; svart är inte färg, det är ett mående.

Idag är en grå dag. Den kommer alltid att vara grå. Vänta, ska jag radera allt det här som skrivits nu? Bäst det, så rörigt och fult och känslosamt som det faktiskt är. Fast nej, det skulle vara fel. Jag fortsätter.

Jaja, börjar om utifrån meningen "jag tänker". Låtsas om att du inte vet resten. Jag tänker på att jag skulle vilja sitta ute på terassen en sen kväll och knåpa ihop en story tillsammans med en god vän och talas vid till ljudet av syrsor. På att jag inte vill sitta här i den här hålan, i den här staden som tar död på en, med dessa fördragna gardiner som hindrar mig från vidare umgänge och ge mig ut i världen. Jag har i prototyp åttio år kvar på mig att resa till Skottland och Australien, ge ut min alldeles egna skiva och dylikt så egentligen har jag inget att oroa mig för. Jag tänker på att jag vill ha en vapenbroder/-syster att dela livets små iakttagelser med. På att jag måste våga ta kontakt bättre, för fortsätter jag såhär kan jag likväl sluta upp helt sonika. Jag tänker på att jag inte vill vara ensam. Ensam och cynisk till allt vad världen är. På att jag inte vill känna detta evinnerliga mindervärdeskomplex. Men vad har ett socialt handikapp att säga till om? Ingen lyssnar på sådana ändå så.

Avrundar med att säga att mina hyrfilmer från Lovefilm kom idag i ett litet slutet, rött kuvert. Jag har lyssnat på Broder Danielsk musik hela dagen lång, slängt ett jämrande öga på gitarren borta i hörnet (och gav till slut vika och spelade en stund) och vänder nu kappan mot självömkan med en tillstymmelse av det lilla ätbara som finns kvar i kylskåpet i kombination med en filmkväll. Spinner bomull för själen och hoppas på att annalkande dagar kommer att bli snäppet bättre.

En dimma av tankar

2011-06-15 21:21:23 ur Arkivet >> 0 inläggskommentarer

Idag är en sådan dag då halva Sverige hoppar jämfota av lycka och skriker ”Sommarlov!” så att hela grannskapet skräms på slag. Dessa har på känn vilka sommaräventyr de utan dess like kommer att få vara med om, varvat med jordgubbsglass (eller vad det nu är för smak man har köpt/gjort/rotat fram i kylskåpet/whatever) och en kall cola på terrassen.

Den övriga hjorden av skolfrigivna ungdomar sitter och åmar sig över hur de på varenda blogg som vill äta upp regnbågshinnan deras visar det senaste inlägget med någon egobild på sig själv/sommarblommor i tonvis i kombination med ”Sommarlov! Wihoo!” eller något snäppet fånigare skrivet med versaler samtidigt som dessa känner sig lite skrala, vars enda tanke i huvudet är vad man nu ska hitta på när man inte har något att stiga upp till på morgonen.

När avslutningar och sådant kommer på tal finner jag mig själv alltid lite nervös. Klänningar, sjangdobla kostymer och leenden från öra till öra i dess högform - men på något vänster stöter jag alltid på komplikationer i mina tankegångar kringgående detta faktum. Huruvida jag överlistar mig själv är en annan femma - som jag minns alla de gamla avslutningar där jag påstod mig vantrivas (kände mig ju för guds skull malplacerad bland alla äckliga spackelansikten och den där rektorn som stod och trodde att hon var någorlunda bra fastän hon i själva verket var så skral och torr att en anka hade underhållit bättre!) och må jag vidhålla min åsikt än. Det är tidvis sådana minnen som sporrar mig att skriva texter långa som romaner endast över en timme i avsikt att få skölja av mig ilskan som ligger och puttrar i ådrorna - närmare bestämt, ibland har jag mer ilska än blod i ådrorna.

Sommarlov och skolavslutningstider förknippar jag med ett sätt för människor att låta gå för sina tyglar och ge sig ut på upptäcksfärd (inte som för en smått pedant konstnärsjäl som jag vars tid får ticka bäst den vill). Må dessa få göra detta. Jag kan dock inte undgå att vara lite smått schizofren över hur alla skriver om hur de varit med sina BÄSTA (oups, råkat trycka in Caps Lock? Nej, vissa vet inte hur den knappen fungerar) vänner och ätit på sitt favoritställe på stan och sedan dagen efter varit och badat och gud man får ju komplex bara av att sitta stilla en sekund och jag måste ut och springa annars dör jag och sådant. Om det är ett sätt att hävda sig för att visa hur bra man i huvudsak har det eller bara för att ha något att skriva om lämnar jag åt Albert Einstein att lösa.

Nåväl, för att göra en lång histora kort (och för att gå vidare och kategorisera ovannämnt stycke under Fånigheter):
För att rentvå de sjuklingdagar som gått och blivit passé - vadå rentvå undrar du, jamen för att ta igen dem då – jag menar, eh.. skippar förspelet och går in på det viktiga istället.

Morgonen började helt sonika med en korthuggen samling i diverse klassrum för att tilldelas program och blommor kors och tvärs. Tog farväl, endast för gången, av de finaste lärare man kan tänkas ha. Den sammanhållna klassen (ironi) spred sedan ut sig som socker över skolgården och mycket annat än stelt blev det inte. Jag höll mig som en krok i kedja till dem som stod mig närmast och hälsade lite snabbt på goda bekanta som släntrade förbi. Tja, du vet resten.
Muffins från städfirman, lite tugg och sedan hejdå. Precis som de flesta skolavslutningar brukar ty sig.
Och lite av en julafton blir det väl ändå varje gång man kommer hem, slår sig ner över ett stycke fattig riddare (för att inte glömma att Bus måste vara med och få en smakbit!) och öppnar småpaket? Good times, good times.

Håller er på sträckbänken ett tag till vad gäller mitt sommarlov. Jag ska - som den sysslolösa skugga jag är - njuta av det bäst jag vill och sporra mina fingrar att skriva tills pappret glöder tillika mitt intresse. Är det någon konstnärsjäl (knyta lite bekantskap eller så, äh du vet) därute som vill höras av vid närmare eller, varför inte, knåpa ihop en historia med mig så hör av er vid intresse.

With dust in your gun

2011-06-14 14:05:14 ur Arkivet >> 0 inläggskommentarer

Skulle egentligen ha spottat ut inlägg i tonvis (exakt hur många lämnar jag oskrivet, för både er och min skull) här över inläggskolumnen i bloggen för er att beundra men har ådragit mig en skev sjuka vilken jag likt förbannat inte vet ett jota om. Jag somnade som en stock igår och sov i blott sexton timmar innan jag för en stund sedan bytte om från kudde och täcke till en alldeles för stor, gråmelerad t-shirt.

Hur det blir med ridningen ikväll återstår att se, det brås på denna förargliga sjuka. Anta dock (med viss ledsamhet) att det nog inte blir något av. Nu ska jag bara kurera mig, titta på film (efter att ha sett Forrest Gump i skolan slog jag följe till Ikano igår och letade efter liknande filmer tills fingrarna blödde, fick dock inte med mig något hem) och pressa fram viss smak och lukt i gommen tills, tja, den går sönder. Hellre det än att inte känna något alls, eller vad säger ni?

Om att känna

2011-06-11 22:58:36 ur Musikarkivet >> 0 inläggskommentarer

Det är just när en fulländat übervacker musikslinga i kombination med att regnet står som spön i backen utanför som genererar i en känsla av att magen börjar sväva i ett kallt, okänt utrymme i takt med musiken och hjärtat råmar efter mer som en liten tår avlägsnas från ögat och sakta bildar en våt, konstnärlig rand nerför kinden. Jag kom över klippet för en stund sedan och den här fortsatta känslan sitter i än. Jag vill inte överila den än på ett tag och vad jag än skriver blir fel, jag gör inte denna fina fristad rättvisa och åh. Jag hänvisar till musikslingan här nedan istället.

När verkligheten löper ikapp

2011-06-11 02:55:44 ur Arkivet >> 0 inläggskommentarer

Det är nu officiellt bekräftat att jag ska få bära ett par glajjor framöver. Släntrade in på en synundersökning igår och fick resultatet 0,3 (vilket alltså betyder att jag ser klart en halvmeter framför mig innan det blir suddigt och det tyder på komplikationer). Så på måndag ska jag alltså återkomma för en närmare undersökning samt bestämma färg och form på mina nya reservögon. Jag ser fram emot det - dels för att glasögon är snyggt och för att jag skulle kunna gröpa ur någon annans ögon i utbyte mot mina egna för att se normalt.

Annars fullkomligen råder jag avsky att det är så varmt att man skulle vilja klippa sönder byxorna och slunga de resterande kvarblivorna i Stångån. Jag har suttit inne likt ett kolli de senaste dagarna och det tropiska, äckliga vädret kom som en chock. Har inte hunnit damma av bordsfläkten ännu, men det måste helt enkelt bli gjort för annars kan man tro att någon har dött här uppe.
Förövrigt ska jag rida en god väns fjordingar på söndag, rida än mer på tisdag följt av en tvåtimmars uteritt i närliggande bygd nästkommande onsdag. Det osar förväntan ända upp till Norrland! Får hoppas att det kan te sig, jag menar - allt behöver jag ju inte ha otur i..?
Hur som haver: halva käften är bedövad förresten, och halva charmen ligger i att jag kan skylla på vädret även denna gång. Har munblåsor och svullet tandkött vilket jag alltid fått när det blivit för varmt om de gångna somrarna, ack sådan karma!

Att sedan blogginspirationen är så låg att den sjunker under land är förtretligt men det är tyvärr något ni får ha överseende med, jag mår inte vidare bra eller så utan är mest likgiltig och mitt skrivande printas ut med block och penna like in the good old times just nu.

110607

2011-06-07 12:32:04 ur Arkivet >> 1 inläggskommentarer

Tar vid där mitt förra inlägg slutade.

"Äh, det är bara två timmar kvar och det hinner man inte somna på. Så då ger jag blanka fan i det", tänkte jag och började läsa ett trehundra sidor långt lexikon om katters historia istället. I ett sedan länge av disig sol väl upplyst rum i vilket man kunde höra kraxanden på kråkors säregna vis och, bland dessa, Bus kurrande och stön när han i all närmare typ av njutning rullade sig och åbäkade sig nere vid fötterna. Ibland fick han sig ett nyck åt eller ett annat ljudligt kråkflams, velade att hoppa ner och krafsa på dörren. För att inte väcka resten av hushållet fick jag springa och hämta tillbaka kattskrället - men då blev han för mjäkig, vilket kan ha inspirerat till att leka orm runt mina ben, gnida nosen mot fötterna och sådant. Två timmar, tjugofyra minuter och säkert tio sekunder senare hade jag både läst ut trehundrasidorslexikonet, mjäkat med Bus och ... ja, det var nog det jag gjorde.

Med det sagt avrundar jag med att säga att jag inte sovit på mer än trettio timmar. Det ni! Finner en natt som denna oidentifierbar. Är mör och är det något jag behöver nu är det att ge vika för sömn - för resulterar ävenledes munspel och elgitarrplockande i huvudvärk är det riktigt, riktigt illa..

Annars har jag råkat ut för både det ena och det andra, och är det inte ditten så är det datten - ni förstår vad jag vill nå fram till. Har bevittnat en liten flugspolings död (ja, häromdagen faktiskt). Den hade på något vänster tagit sig in, du vet som insekter gör, men sedan landat på rygg och sprattlat med kämparanda för sitt liv - jag ville rädda den, hittade en grann låt på Youtube och glömde bort den. Nästa sekund jag tittade var den död. Bra Micka, smart Micka..
Har för övrigt känt mig ensam, hatad och bruten (dumt bloggnamn jag har, eller hur? Skämt åsido, jag gillar det), inte brytt mig särskilt mycket om Nationaldagen (precis som valborg, pingst och midsommar - överskattat, men visst, du gamla du fria..) eller något annat heller för den delen, har plinkat gitarr tills fingrarna blöder (det ter sig!) och researchat musik. Dygnat kan ju tilläggas också, för att inte glömma!

The Tudors

2011-06-07 04:24:46 ur Arkivet >> 1 inläggskommentarer

För en vecka sedan (förra onsdagen som sådan, för att vara lite pedant av mig) sporrades den fjärde, och sista, säsongen av The Tudors igång på SVT1 klockan tjugoett nollnoll. Den var impulsartad redan från första sekund till sista - och bomull för själen för en sysslolös prick av rasen östgöte också!

Jag har väl alltid kategoriserat nämnd serie under mina favoritserier (bara för att sätta det på sin kant) - trots att jag nu blivit varse om att min favorit av seriens kvinnliga skådespelare (Natalie Dormer) tagit sitt pick och pack och tackat för sig - just därför att den balanseras med sådan bravur på eggen mellan de mest sprakande av kärleksscener till dröpliga storkrig och blodbad. Det är nog också just därför som den fångat mig (är det någon som är kinkig så är det jag, en fråga för bekanta) vars största film- /seriefobi nog är rosa puttinuttäckligheter med ett lyckligt slut och you know the rest.

Hur som haver: jag tycker allt att du ska ge det en chans, slå på teven vid nämnd tid och på nämnd kanal och njut i fulla drag (innan du dömer hunden efter håren så att säga..) för jag vet att du kommer etsa dig fast!


Älska att skriva hyllningsinlägg till teveserier halv fem på morgonen förresten.. har inte sovit inatt och ska bara upp om två timmar - briljant!

Now I wander everywhere

2011-06-05 17:42:53 ur Musikarkivet >> 0 inläggskommentarer



Paul Kelly & The Stormwater Boys - Ghost Town

Jag skulle inte byta ut det här mot något i världen.

2011-06-05 02:18:19 ur (In/)officiell instagram >> 0 inläggskommentarer


Överlistar mig själv och mitt smått pedanta lynne med att - om så ändå med ett hutlöst dussin pengar att hänga i granen, vilket jag inte har - nog ej vidhålla den åsikten, men låter det vara för stunden och förförs av min alldeles egna soluppgång istället.

110605 #tumblr

2011-06-05 01:39:31 ur Arkivet >> 0 inläggskommentarer

Jag har skaffat mig Tumblr, mest som för att åtrå mig ännu ett tidsfördriv så att säga - det är inte lätt att vara en sysslolös skugga.
Huruvida du bestämmer om du vill följa mig där eller inte är väl din ensak, men jag velar att säga:

110604

2011-06-04 00:51:28 ur Arkivet >> 0 inläggskommentarer

Jag brukar bli glad när min lärare spelar Neil Young/Barry McGuire/Tom Petty-låtar för oss innan en lektion. Så glad att jag inte kan låta bli att dra på smilbanden och känna hur det vattnas i ögonen av förtjusning. Att det inte är ren och skär perfektion är att föredra, just därför att det då sätter sin egen lilla prägel över det. Att det nu var ett tag sedan han spelade Tom Petty's "I Won't Back Down" är lite utav förargelseväckande. Jag kan bara sätta knut på mina händer och hoppas att han har något på lut till nästa termin - just därför att det, i sällskap med hans ödmjuka beteende och talang för undervisning i samhällskunskap, gör honom så pass minnesvärd.

Annars mår jag råhäftigt. Sitter framför datorn och surrar runt bland bloggar i min egna lilla irrelevanta värld så länge att jag skulle få mjölksyra bara av att ställa mig upp, okynnesäter (baconchips, cola och kaffeglass närmare bestämt), somnar med mitt alldeles egna lilla tröskverk vid fotknölarna halv fyra om nätterna, nördar "The Tudors" (teveserie, går på onsdagskvällar klockan tjugoett), är lite karmatisk av mig och - känn på denna - har inte varit ute alls idag (inte illa pinkat!). Summeringen du precis läste borde väl säga det mesta, eller hur?

Omsider: hyser agg gentemot Spotifykravallen. De har nämligen, utan vidare, tagit bort Trashmen's "Mind Your Own Business" (min favoritlåt med nämnd grupp!) och - jag vet vad du tänker säga - nej, jag har inte lyssnat på den fem gånger (för jag, öhöhö, har fuskat till det lite). Den finns inte på Youtube heller... men då är det väl tur för mig att jag råkar ha den på mobilen! Problem solved!

Tribut till Bus

2011-06-03 16:41:48 ur Arkivet >> 1 inläggskommentarer

För er som inte är vidare bekantade med Bus - han är en skön, förfinad kopia av katten Gustaf med personlighet för två och - tiden har inga tyglar - vi har slagit följe - tja, i snarhet vill jag kalla det varit såkallade bästisar - i snart tio år. Nog för att han äter på posten så att man tvingas göra provisoriska lösningar på räkningar och dylikt, är så skraj för småfåglar (generellt sett blåmesar) att han tvingas gömma sig bredvid stormattes fötter under köksbordet när de tittar fram om våren och retas med honom, bara äter fin mat (drar ett exempel: det måste vara tonfisk i olja, är det vatten lämnas det orört - pyttsan, vilken bortskämd katt!), lägger sig och sover på mina uppsatser, krafsar på dörren mitt i natten när han fått nog av att leka tröskverk nere vid fotknölarna, är förbiseende när det kommer till mattes vilja (och så vidare) är han det finaste jag vet, och den enda ljusstrålen i min annars så dystra gränd. Fina, fina Bus Jansson (jag måste ju göra honom rättvisa och presentera honom med hela hans namn, jag menar - han är ju kungen i huset!)








"Ibland brukar jag jämföra en katt med en öppen spis.
Den värmer, den ger ro, den är vacker att se på, den luktar gott och den knastrar 
på ett hemtrevligt sätt - så länge man inte häller vatten på den."

I'm just a natural born traveling man doing what I think I should

2011-06-01 13:25:16 ur Arkivet >> 2 inläggskommentarer

Sletna hälsningar från ett sletet (läs: flyktbenäget/deprimerat/cyniskt) vrak i den sletna hålan Linköping. Det var inte igår, eller hur?

Vad gäller ovannämnt, finner jag det inte tilldragande att blogga (jag skulle vilja kalla det pumpa ut livshistorier) sånär som ens att hålla låda i verkligheten just nu. Är oviss om när sådan typ av inspiration återfinns. Anta att det beror på min djupa depression.

Kunde sova med måtta inatt, drömde konstiga drömmar (så konstiga att jag inte ens kan nämna dem här, där jag annars brukar nämna i stort sett allt..) vid de ringa tillfällen jag fick en blund och mötte återigen gryningen med loja, sömnlösa ögon. Hur fint är inte det?

Hur som haver: idag ska jag rida, och det för första gången på.. två veckor? Jag kan knappt bärga mig. Sitter jag på en hästrygg igen, och då gärna Bellas, är biffen kirrad!