Jag har skrivit det förut - jag skriver det igen, endast för sakens skull. Idag är första dagen på sommarlovet, i mitt synfält precis som vilken dag som helst. En standardiserad dag hos familjen Jansson.

Jag tänker. En mening som sådan ger du bara en lätt vibration på huvudet åt, för att "jag tänker" är en mening som alla skulle skriva. Jag menar - alla tänker ju. Vilken definition på "tänker" du ser nu är väl din ensak, men vad jag tänker på är en inkonsekvent gåta. Jag ämnar lämna en liten utpost av alla tankerester här i nuet för olycksfåglar likt jag att läsa, men det är om än mer inkonsekvent eftersom jag inte ens vet vad som rör sig däruppe. Idag, den sextonde juni, är en sådan dag då folk rör sig utåt och slår ihop sig med någon god vän och tar en fika på stan. Deras tankegångar är, som viktigast, vilket kaffe de ska köpa eller att det inte ska börja regna. Mina tankegångar är bara en svart röra, en smet. En seg, ogenomtränglig smet. Som folk skulle ha sagt; svart är inte färg, det är ett mående.

Idag är en grå dag. Den kommer alltid att vara grå. Vänta, ska jag radera allt det här som skrivits nu? Bäst det, så rörigt och fult och känslosamt som det faktiskt är. Fast nej, det skulle vara fel. Jag fortsätter.

Jaja, börjar om utifrån meningen "jag tänker". Låtsas om att du inte vet resten. Jag tänker på att jag skulle vilja sitta ute på terassen en sen kväll och knåpa ihop en story tillsammans med en god vän och talas vid till ljudet av syrsor. På att jag inte vill sitta här i den här hålan, i den här staden som tar död på en, med dessa fördragna gardiner som hindrar mig från vidare umgänge och ge mig ut i världen. Jag har i prototyp åttio år kvar på mig att resa till Skottland och Australien, ge ut min alldeles egna skiva och dylikt så egentligen har jag inget att oroa mig för. Jag tänker på att jag vill ha en vapenbroder/-syster att dela livets små iakttagelser med. På att jag måste våga ta kontakt bättre, för fortsätter jag såhär kan jag likväl sluta upp helt sonika. Jag tänker på att jag inte vill vara ensam. Ensam och cynisk till allt vad världen är. På att jag inte vill känna detta evinnerliga mindervärdeskomplex. Men vad har ett socialt handikapp att säga till om? Ingen lyssnar på sådana ändå så.

Avrundar med att säga att mina hyrfilmer från Lovefilm kom idag i ett litet slutet, rött kuvert. Jag har lyssnat på Broder Danielsk musik hela dagen lång, slängt ett jämrande öga på gitarren borta i hörnet (och gav till slut vika och spelade en stund) och vänder nu kappan mot självömkan med en tillstymmelse av det lilla ätbara som finns kvar i kylskåpet i kombination med en filmkväll. Spinner bomull för själen och hoppas på att annalkande dagar kommer att bli snäppet bättre.