I weep in circles sometimes miss the chemicals
2011-11-02 01:26:37 ur Betänkanden >> 0 inläggskommentarerUndrade vad som hände med att man förut tyckte stjärnorna var så mysiga att titta på och att grönskan om våren var så vacker. Visst tycker jag det fortfarande, dock inte på samma vis som förr, men någonstans inom mig finns det ju fortfarande. Jag undrar bara var någonstans den där hundraprocentliga känslan flydde mig.
Han den där författaren som skrivit den enda bok jag tyckt ”varit otroligt dålig rakt igenom men vars tre sista sidor berörde mig som jag aldrig blivit berörd förr” om höll en föreläsning för oss om sin bok häromsistens förresten. Han sa en himla massa saker, men det enda jag specifikt minns var något om att ”glöden att skriva finns där redan från födseln, från början, och man kan aldrig bara vakna upp en dag och anse sig värdig titeln som författare utan det är något man inte ens är medveten om till viss del” och jag tänker på det än. Vad han egentligen menade, för det var om än övertygande. Och det ingav mig något uns av hopp måste jag erkänna, att jag för femton år sedan redan kanske var utsedd av slumpen att bli det jag så gärna vill bli. Kanske är det så. Att somliga är ämnade åt saker och andra inte. Kanske inte.
En sak jag aldrig kommer begripa mig på dock - hur en sådan dålig författare kan säga en sådan rättfärdig sak. Sådär vips, för det lät inte ens som om det var inövat sedan tidigare. Ja, han sa en del andra originella saker också - som att ”man kan skapa egna historier ur historier man inte förstår sig på” eller något om att ”vara sin egen psykolog”. Bara rätt som. Om han bara kunde lärt sig att man tittar på sin publik som alla andra människor och om han bara kunde skrivit en bra bok också. Då ni.
Och det där med inspirationen. Ibland tror jag nästan att jag överjobbar den på för mycket saker på samma gång och jag blir så rädd att den ska försvinna helt. Men så kommer den helt plötsligt som en flodvåg och nästan dränker mig i idéer för att sedan lämna en saharisk torkperiod efter sig. Kymigt.
Horribelt
2011-07-03 03:06:08 ur Betänkanden >> 0 inläggskommentarerHur som haver, rosa äckliga puttinuttigheter och glitter i all ära och artikeln därefter. "Hur man får en stor blogg".
Skonar kändisbloggaren som agerade skribent genom att inte nämna denne vid namn (orsak - hela svenska folket, bortsett från de coola människorna förstås, uppenbarligen älskar ju henne) och gör en korthuggen analys (läs: en kavalkad av hatiska bokstäver)
"Var dig själv" - kan jag ju förvisso inte säga till ett dyft om, för det vid- och medhåller jag att man ska vara. Även om nu jag har en olustig känsla av att jag har svårighet för det och gärna försöker vara som andra jag ser upp till... (och förresten, vem är sig själv om varenda kotte till blogg ser likadan ut? Gärna med egobilder i överflöd och videobloggar samt stavfel i spetsen också)
"Var glad" - varning för raseriutbrott här hemma, frustar till i ren ilska och överväger att riva sönder tidningen. I så fall måste jag vara otroligt tråkig eftersom jag bara skriver om mina dumma ensamhetsproblem och mindervärdeskomplex (men någonting med mig måste det ju vara eftersom ni återkommer!) "Ingenting som hela världen måste ta del av... positiv attityd... förmedla livsglädje... gnäll inte om en dålig dag..." Hmprf.
"Vårda språket" - äntligen ett vettigt antydande! Jag kan inte annat än att hålla med om att ögonen svider vid åsynen av stavfel, fjortisspråk, och framförallt - särskrivningar!
"Ta del av tipsen och låt din blogg nå höjder du inte kunde tänka dig" - men nu får ni för i helsike ge er! Vem har sagt att ens blogg blir större av de där fåniga tipsen?!
(Att sedan sidan jämte handlade om hur äckliga bluff-Saades sommar kommer se ut gjorde inte direkt saken bättre, uschligt)
They make it all out of steel
2011-06-16 20:54:52 ur Betänkanden >> 0 inläggskommentarerJag tänker. En mening som sådan ger du bara en lätt vibration på huvudet åt, för att "jag tänker" är en mening som alla skulle skriva. Jag menar - alla tänker ju. Vilken definition på "tänker" du ser nu är väl din ensak, men vad jag tänker på är en inkonsekvent gåta. Jag ämnar lämna en liten utpost av alla tankerester här i nuet för olycksfåglar likt jag att läsa, men det är om än mer inkonsekvent eftersom jag inte ens vet vad som rör sig däruppe. Idag, den sextonde juni, är en sådan dag då folk rör sig utåt och slår ihop sig med någon god vän och tar en fika på stan. Deras tankegångar är, som viktigast, vilket kaffe de ska köpa eller att det inte ska börja regna. Mina tankegångar är bara en svart röra, en smet. En seg, ogenomtränglig smet. Som folk skulle ha sagt; svart är inte färg, det är ett mående.
Idag är en grå dag. Den kommer alltid att vara grå. Vänta, ska jag radera allt det här som skrivits nu? Bäst det, så rörigt och fult och känslosamt som det faktiskt är. Fast nej, det skulle vara fel. Jag fortsätter.
Jaja, börjar om utifrån meningen "jag tänker". Låtsas om att du inte vet resten. Jag tänker på att jag skulle vilja sitta ute på terassen en sen kväll och knåpa ihop en story tillsammans med en god vän och talas vid till ljudet av syrsor. På att jag inte vill sitta här i den här hålan, i den här staden som tar död på en, med dessa fördragna gardiner som hindrar mig från vidare umgänge och ge mig ut i världen. Jag har i prototyp åttio år kvar på mig att resa till Skottland och Australien, ge ut min alldeles egna skiva och dylikt så egentligen har jag inget att oroa mig för. Jag tänker på att jag vill ha en vapenbroder/-syster att dela livets små iakttagelser med. På att jag måste våga ta kontakt bättre, för fortsätter jag såhär kan jag likväl sluta upp helt sonika. Jag tänker på att jag inte vill vara ensam. Ensam och cynisk till allt vad världen är. På att jag inte vill känna detta evinnerliga mindervärdeskomplex. Men vad har ett socialt handikapp att säga till om? Ingen lyssnar på sådana ändå så.
Avrundar med att säga att mina hyrfilmer från Lovefilm kom idag i ett litet slutet, rött kuvert. Jag har lyssnat på Broder Danielsk musik hela dagen lång, slängt ett jämrande öga på gitarren borta i hörnet (och gav till slut vika och spelade en stund) och vänder nu kappan mot självömkan med en tillstymmelse av det lilla ätbara som finns kvar i kylskåpet i kombination med en filmkväll. Spinner bomull för själen och hoppas på att annalkande dagar kommer att bli snäppet bättre.
Om tidlös musik
2011-04-14 22:58:51 ur Betänkanden >> 0 inläggskommentarer
Som, välkänt är, tycker många personer min regnbågshinna ofta skådar att jag respektive min musiksmak är lite skev och konstig. Då blir jag ledsen. Väldig...t.
Folkrock/alternative music/un-plugged/whatever är inget fel på. Alls. Och jag, nej, jag är inte konstig för att jag lyssnar på någon sorts 'annorlunda' musik. För att jag inte proppar min mobil med de allra senaste låtarna som sitter lite sådär rätt i tiden. För att jag inte dansar med till diskodängor. För att jag står och väntar på någon som kan dela mina intressen och min musiksmak på riktigt. Det är viktigt för mig.
Det som är allra ledsammast med det hela innefaller sig vara att dessa (ursäkta ordvalet, men finns det något mer passande ord?) tomma radiodängor inte har någon solid grund att utgå från. Det är endast tomma, skira låttexter som hotar att brista. Det som lyssnas på i nuet, som sitter rätt i tiden nu, kommer att rinna ut i sanden successivt. Justin Bieber kommer aldrig att bli någon ny Elvis, aldrig. Det är inte ens tänkbart. Nej.
Jag blir näst intill melankolisk av vanmakt. Åh. Jag kryper ur mitt skinn om jag så bara kan.
Elvis var unik och lite säregen, tillika Paul Kelly, Tom Petty och dylika. Allt låter nutilldags tämligen slätstruket. Jag ska inte kränka er alla. Förlåt. Det är endast rätt och slätt tillåtligt att ni kränker mig. Hmprf. Tidlös musik, kallas det.
Bibehåll dessa sistnämnda ord på ett säkert ställe i era huvuden, så att ni inte tappar bort dem.
Tom Petty - Learning To Fly