För er som inte är vidare bekantade med Bus - han är en skön, förfinad kopia av katten Gustaf med personlighet för två och - tiden har inga tyglar - vi har slagit följe - tja, i snarhet vill jag kalla det varit såkallade bästisar - i snart tio år. Nog för att han äter på posten så att man tvingas göra provisoriska lösningar på räkningar och dylikt, är så skraj för småfåglar (generellt sett blåmesar) att han tvingas gömma sig bredvid stormattes fötter under köksbordet när de tittar fram om våren och retas med honom, bara äter fin mat (drar ett exempel: det måste vara tonfisk i olja, är det vatten lämnas det orört - pyttsan, vilken bortskämd katt!), lägger sig och sover på mina uppsatser, krafsar på dörren mitt i natten när han fått nog av att leka tröskverk nere vid fotknölarna, är förbiseende när det kommer till mattes vilja (och så vidare) är han det finaste jag vet, och den enda ljusstrålen i min annars så dystra gränd. Fina, fina Bus Jansson (jag måste ju göra honom rättvisa och presentera honom med hela hans namn, jag menar - han är ju kungen i huset!)

"Ibland brukar jag jämföra en katt med en öppen spis.
Den värmer, den ger ro, den är vacker att se på, den luktar gott och den knastrar 
på ett hemtrevligt sätt - så länge man inte häller vatten på den."