Häromdagen var en sån där dag då en uteritt verkligen satt rätt i tiden. Både Mascot och jag behövde väl det egentligen, och - vare sig det ville sig eller inte - så var det en sån där välbehövlighet.
Han var en riktig gentleman, min Mascot. Finaste hästen i världen. Och höjden av lycka var väl ändå när vi nådde den där "vildhästängens" area, som en gång i tiden varit ett skjutfält, och precis när vi la den där galoppen till öppnade sig himlen som av ödet och lät kasta regndroppar likt spön i backen. Det var så magiskt. Man fick den där ypperliga känslan av att vara ett med hästen, av att susa fram likt jockey och fullblod med gräset piskandes kring fotknölarna. Och det i kombination med regnet och doften av våt timmer och lera i väderkornen.. oh hell yeah.

Det resulterade på något skevt sätt i tankar angående livets små iakttagelser. Jaja, det låter skevt, jag vet, ni kan kalla mig lyrisk och allt jagvetintevad och lämna sidan redan nu men, det är på riktigt. Jag har kanske inte endast efter det här - tja, delvis i antagande - börjat ändra min världsbild något. Jag är besviken över var musikvärlden styr sin kos - och det kommer nog alltid att förbli så om inte ett mirakel sker - men jag har nog lärt mig, till viss del, att handskas med det (nej, jag låter inte er diskodårar ta åt er äran, minsann! Man ska se upp till legenderna, så är det bara - så kom inte och klanka ner på de som skapade musik) och blir med viss säkerhet inte fullt lika upprörd längre. Jag låg och tänjde på hjärncellerna inatt över att man ändå kanske ska försöka förskjuta alla motgångar, försöka se den lilla glädjen som livet innehaver. Även om det dock inte finns i överflöd av den.

Så därför sätter jag kontrast i det här inlägget. Stor kontrast till och med. Shit happens - man kommer över det, så småningom. Därför vill jag bara, eftersom jag inte har gjort det i synnerhet på bloggen under gången tid förut, tacka till alla som försökt frambringa den här ringa glädjen åt mig.
Familj och de riktiga vännerna jag haft - de som vågat stötta, de som inte blivit tjuriga över att min temporära ledsamhet "förstört deras dag", de som inte bara stått och bligat när saker kommit att bli för svåra att ta i egna händer. Sådant är det bara mesar som gör. Tack bror min, för att du finns, och även om vi ses på tok för lite sedermera så vet du att jag älskar dig av hela mitt hjärta och lite (läs: mycket) till.
Och, baddar på med ännu en skev sak, men.. jag vet inte om det är normalt att tacka folk man knappt känner eller vars bloggar man följer, men jag gör det ändå. Uppfatta det hur du vill. Men tack Lovisa - för att du var den som fick mig att ändra uppfattning om bloggvärlden, för att du är den som inspirerat mig till att bli den ryttare jag är idag, för att du fick mig att faktiskt bry mig om hockey och för att dina blogginlägg alltid håller hög klass.
Tack Riley, för att du faktiskt har gett mig hopp om sådant som musik och film, och framförallt småsaker i livet. För din humor som faktiskt alltid får mig att dra på smilbanden, för dina kommentarer/retweets/facebook-notifications och så vidare. Jag hoppas och korsar tummarna för att det fortsätter så och att vi kanske kan få ännu bättre kontakt hädanefter.
Och tack Elliochella-bloggen, som jag faktiskt inte följt sedan en speciellt lång tid tillbaka, för fina bilder, proffsiga inlägg och en sådan saftig inspirationskälla att bjussa på!
Och till alla övriga som dag ut och dag in utan specifik anledning slaviskt följer min blogg. Guld värt.

Usch, så sentimentalt det här blev! Kanske borde jag radera det här inlägget för att det skulle kunna misstolkas eller så (vad vet jag?) men nej, jag låter det banne mig få vara. Möjligtvis brås jag på mitt förargligt känsliga stjärntecken kräftan. Möjligtvis ville jag bara skriva av mig. Jaja, som alltid då. Tack i alla fall till alla som betytt något för mig och för resten av världen, ni andra kan ju ta er i kragen och dra till den ensammaste staden genom tiderna (fast då lär den ju inte bli så värst ensam kom jag på).