Sletna hälsningar från ett sletet (läs: flyktbenäget/deprimerat/cyniskt) vrak i den sletna hålan Linköping. Det var inte igår, eller hur?

Vad gäller ovannämnt, finner jag det inte tilldragande att blogga (jag skulle vilja kalla det pumpa ut livshistorier) sånär som ens att hålla låda i verkligheten just nu. Är oviss om när sådan typ av inspiration återfinns. Anta att det beror på min djupa depression.

Kunde sova med måtta inatt, drömde konstiga drömmar (så konstiga att jag inte ens kan nämna dem här, där jag annars brukar nämna i stort sett allt..) vid de ringa tillfällen jag fick en blund och mötte återigen gryningen med loja, sömnlösa ögon. Hur fint är inte det?

Hur som haver: idag ska jag rida, och det för första gången på.. två veckor? Jag kan knappt bärga mig. Sitter jag på en hästrygg igen, och då gärna Bellas, är biffen kirrad!