Jag brukar bli glad när min lärare spelar Neil Young/Barry McGuire/Tom Petty-låtar för oss innan en lektion. Så glad att jag inte kan låta bli att dra på smilbanden och känna hur det vattnas i ögonen av förtjusning. Att det inte är ren och skär perfektion är att föredra, just därför att det då sätter sin egen lilla prägel över det. Att det nu var ett tag sedan han spelade Tom Petty's "I Won't Back Down" är lite utav förargelseväckande. Jag kan bara sätta knut på mina händer och hoppas att han har något på lut till nästa termin - just därför att det, i sällskap med hans ödmjuka beteende och talang för undervisning i samhällskunskap, gör honom så pass minnesvärd.

Annars mår jag råhäftigt. Sitter framför datorn och surrar runt bland bloggar i min egna lilla irrelevanta värld så länge att jag skulle få mjölksyra bara av att ställa mig upp, okynnesäter (baconchips, cola och kaffeglass närmare bestämt), somnar med mitt alldeles egna lilla tröskverk vid fotknölarna halv fyra om nätterna, nördar "The Tudors" (teveserie, går på onsdagskvällar klockan tjugoett), är lite karmatisk av mig och - känn på denna - har inte varit ute alls idag (inte illa pinkat!). Summeringen du precis läste borde väl säga det mesta, eller hur?

Omsider: hyser agg gentemot Spotifykravallen. De har nämligen, utan vidare, tagit bort Trashmen's "Mind Your Own Business" (min favoritlåt med nämnd grupp!) och - jag vet vad du tänker säga - nej, jag har inte lyssnat på den fem gånger (för jag, öhöhö, har fuskat till det lite). Den finns inte på Youtube heller... men då är det väl tur för mig att jag råkar ha den på mobilen! Problem solved!