Idag är en sådan dag då halva Sverige hoppar jämfota av lycka och skriker ”Sommarlov!” så att hela grannskapet skräms på slag. Dessa har på känn vilka sommaräventyr de utan dess like kommer att få vara med om, varvat med jordgubbsglass (eller vad det nu är för smak man har köpt/gjort/rotat fram i kylskåpet/whatever) och en kall cola på terrassen.

Den övriga hjorden av skolfrigivna ungdomar sitter och åmar sig över hur de på varenda blogg som vill äta upp regnbågshinnan deras visar det senaste inlägget med någon egobild på sig själv/sommarblommor i tonvis i kombination med ”Sommarlov! Wihoo!” eller något snäppet fånigare skrivet med versaler samtidigt som dessa känner sig lite skrala, vars enda tanke i huvudet är vad man nu ska hitta på när man inte har något att stiga upp till på morgonen.

När avslutningar och sådant kommer på tal finner jag mig själv alltid lite nervös. Klänningar, sjangdobla kostymer och leenden från öra till öra i dess högform - men på något vänster stöter jag alltid på komplikationer i mina tankegångar kringgående detta faktum. Huruvida jag överlistar mig själv är en annan femma - som jag minns alla de gamla avslutningar där jag påstod mig vantrivas (kände mig ju för guds skull malplacerad bland alla äckliga spackelansikten och den där rektorn som stod och trodde att hon var någorlunda bra fastän hon i själva verket var så skral och torr att en anka hade underhållit bättre!) och må jag vidhålla min åsikt än. Det är tidvis sådana minnen som sporrar mig att skriva texter långa som romaner endast över en timme i avsikt att få skölja av mig ilskan som ligger och puttrar i ådrorna - närmare bestämt, ibland har jag mer ilska än blod i ådrorna.

Sommarlov och skolavslutningstider förknippar jag med ett sätt för människor att låta gå för sina tyglar och ge sig ut på upptäcksfärd (inte som för en smått pedant konstnärsjäl som jag vars tid får ticka bäst den vill). Må dessa få göra detta. Jag kan dock inte undgå att vara lite smått schizofren över hur alla skriver om hur de varit med sina BÄSTA (oups, råkat trycka in Caps Lock? Nej, vissa vet inte hur den knappen fungerar) vänner och ätit på sitt favoritställe på stan och sedan dagen efter varit och badat och gud man får ju komplex bara av att sitta stilla en sekund och jag måste ut och springa annars dör jag och sådant. Om det är ett sätt att hävda sig för att visa hur bra man i huvudsak har det eller bara för att ha något att skriva om lämnar jag åt Albert Einstein att lösa.

Nåväl, för att göra en lång histora kort (och för att gå vidare och kategorisera ovannämnt stycke under Fånigheter):
För att rentvå de sjuklingdagar som gått och blivit passé - vadå rentvå undrar du, jamen för att ta igen dem då – jag menar, eh.. skippar förspelet och går in på det viktiga istället.

Morgonen började helt sonika med en korthuggen samling i diverse klassrum för att tilldelas program och blommor kors och tvärs. Tog farväl, endast för gången, av de finaste lärare man kan tänkas ha. Den sammanhållna klassen (ironi) spred sedan ut sig som socker över skolgården och mycket annat än stelt blev det inte. Jag höll mig som en krok i kedja till dem som stod mig närmast och hälsade lite snabbt på goda bekanta som släntrade förbi. Tja, du vet resten.
Muffins från städfirman, lite tugg och sedan hejdå. Precis som de flesta skolavslutningar brukar ty sig.
Och lite av en julafton blir det väl ändå varje gång man kommer hem, slår sig ner över ett stycke fattig riddare (för att inte glömma att Bus måste vara med och få en smakbit!) och öppnar småpaket? Good times, good times.

Håller er på sträckbänken ett tag till vad gäller mitt sommarlov. Jag ska - som den sysslolösa skugga jag är - njuta av det bäst jag vill och sporra mina fingrar att skriva tills pappret glöder tillika mitt intresse. Är det någon konstnärsjäl (knyta lite bekantskap eller så, äh du vet) därute som vill höras av vid närmare eller, varför inte, knåpa ihop en historia med mig så hör av er vid intresse.