Undrade vad som hände med att man förut tyckte stjärnorna var så mysiga att titta på och att grönskan om våren var så vacker. Visst tycker jag det fortfarande, dock inte på samma vis som förr, men någonstans inom mig finns det ju fortfarande. Jag undrar bara var någonstans den där hundraprocentliga känslan flydde mig.

Han den där författaren som skrivit den enda bok jag tyckt ”varit otroligt dålig rakt igenom men vars tre sista sidor berörde mig som jag aldrig blivit berörd förr” om höll en föreläsning för oss om sin bok häromsistens förresten. Han sa en himla massa saker, men det enda jag specifikt minns var något om att ”glöden att skriva finns där redan från födseln, från början, och man kan aldrig bara vakna upp en dag och anse sig värdig titeln som författare utan det är något man inte ens är medveten om till viss del” och jag tänker på det än. Vad han egentligen menade, för det var om än övertygande. Och det ingav mig något uns av hopp måste jag erkänna, att jag för femton år sedan redan kanske var utsedd av slumpen att bli det jag så gärna vill bli. Kanske är det så. Att somliga är ämnade åt saker och andra inte. Kanske inte.
En sak jag aldrig kommer begripa mig på dock - hur en sådan dålig författare kan säga en sådan rättfärdig sak. Sådär vips, för det lät inte ens som om det var inövat sedan tidigare. Ja, han sa en del andra originella saker också - som att ”man kan skapa egna historier ur historier man inte förstår sig på” eller något om att ”vara sin egen psykolog”. Bara rätt som. Om han bara kunde lärt sig att man tittar på sin publik som alla andra människor och om han bara kunde skrivit en bra bok också. Då ni.

Och det där med inspirationen. Ibland tror jag nästan att jag överjobbar den på för mycket saker på samma gång och jag blir så rädd att den ska försvinna helt. Men så kommer den helt plötsligt som en flodvåg och nästan dränker mig i idéer för att sedan lämna en saharisk torkperiod efter sig. Kymigt.