Som, välkänt är, tycker många personer min regnbågshinna ofta skådar att jag respektive min musiksmak är lite skev och konstig. Då blir jag ledsen. Väldig...t.

Folkrock/alternative music/un-plugged/whatever är inget fel på. Alls. Och jag, nej, jag är inte konstig för att jag lyssnar på någon sorts 'annorlunda' musik. För att jag inte proppar min mobil med de allra senaste låtarna som sitter lite sådär rätt i tiden. För att jag inte dansar med till diskodängor. För att jag står och väntar på någon som kan dela mina intressen och min musiksmak på riktigt. Det är viktigt för mig.

Det som är allra ledsammast med det hela innefaller sig vara att dessa (ursäkta ordvalet, men finns det något mer passande ord?) tomma radiodängor inte har någon solid grund att utgå från. Det är endast tomma, skira låttexter som hotar att brista. Det som lyssnas på i nuet, som sitter rätt i tiden nu, kommer att rinna ut i sanden successivt. Justin Bieber kommer aldrig att bli någon ny Elvis, aldrig. Det är inte ens tänkbart. Nej. 

Jag blir näst intill melankolisk av vanmakt. Åh. Jag kryper ur mitt skinn om jag så bara kan. 
Elvis var unik och lite säregen, tillika Paul Kelly, Tom Petty och dylika. Allt låter nutilldags tämligen slätstruket. Jag ska inte kränka er alla. Förlåt. Det är endast rätt och slätt tillåtligt att ni kränker mig. Hmprf. Tidlös musik, kallas det.
Bibehåll dessa sistnämnda ord på ett säkert ställe i era huvuden, så att ni inte tappar bort dem.

Tom Petty - Learning To Fly