Då jag varken är speciellt insatt i varken Twilight-sagan eller huggtandsbeväpnade väsen överhuvudtaget kan man fråga sig vad jag har på en Breaking Dawn-premiär den artonde att göra. Antingen var det för att bevittna med egna ögon hur jag nog underskattat filmerna eller så var det för att Linda frågade mig och jag bara inte kunde tacka nej. Har inte bestämt mig för vilket än. Kanske bägge.

Hursomhaver. Strålade samman med Linda och Johanna (varav sistnämnda efter en blekartad kontakt via facebook sinsemellan var första gången någonsin att mötas in real person. Jag har nu bestämt mig för att kalla henne Jonsi (trots det att hon själv föredrar det mer klassiska 'Jossan') efter sångaren i ett av mina favoritband) för att äta på Hakepi. Ett antal premiärhallucinationer (mestadels från Lindas sida) och löst prat om allt och inget mellan himmel och jord senare bestämde vi oss för att ta vårt pick och pack och promenera gatan ner till bion.
Den mest peppade av oss (tillika Linda) tyckte att inget var som väntans tider innan filmen tog sin början, Jonsi satt på andra sidan omnämnda = mitt minne av hennes inställning är vagt, men antagligen var hon lika spänd och peppad som förstnämnd. En annan satt mest bara och kramade om sin påse Daimkulor som senare skulle komma att likna mer åt Daimgröt till och undrade huruvida filmen skulle följa bokens röda tråd exakt eller inte. Det gjorde den förstås inte exakt, men den var fin ändå. Jag.. tror till och med att jag vill köpa filmen när den släpps på dvd. För att fullborda min samling.

Efter det att eftertexterna slutat rulla satt vi till skillnad från övriga kvar i salongen och viftade med våra colamuggar högt upp i luften alltmedan städarna sprang åt både höger och vänster. (Nej, jag vill inte veta vad de tyckte om oss.)
Sedan gick vi ut och stötte på ett par berusade marsipankockar i ett skyltfönster (se bild #4) samt glömde bort tiden så väl att min Daimgröt både hann stelna och ätas upp. Vi gick förbi den där busstationen som gjorde announcement för Breaking Dawn så många gånger att Jonsi och Linda bara var tvungna att sluta upp med en bild (se bild #2). Sedan samåkte vi hem och jag hann innanför dörren tillräckligt i tid för att hinna se sista kvarten av Idol som åbäkades med några kvarter bort och som jag inte kunde brytt mig mindre om. Det var en fin kväll.