Vad är meningen med att fixa och dona med håret om morgnarna när vinden ändå blåser form ur kalufsen när man går ut sedan?
Då kan man lika gärna lämna det åt sidan så att säga - och när det slår mig by the way - jag bör möjligtvis klippa av mig alltsammans till någon pluffsig, lätthanterad rock'n'roll-frisyr, men att ta det förhastat skulle kunna liknas vid att höra på ett öra. Låter det vara för stunden, men jag ger inte vika åt den briljanta idén!

Det är vid tillfällen då man kallar underjorden hem som sådana till intets fåniga tankar tar form. Att jag sedan skulle klippa av mig håret skulle inte spela någon större roll för omvärlden (i och med att jag av en viss tillfällighet råkat höra att ingen bryr sig ändå). Folk skulle med full säkerhet föredra mig som ett fåfängt mähä än som den jag är nu. Vem (vad) jag är nu? En IQ-befriad (i syftet på 1. att jag måste bita mig i tungan var dag för att inte säga något olämpligt i den där hajbassängen 2. och det renderar i att jag måste tänka efter lite längre innan jag tar till orda, därav omvärldens tro om att jag innehaver mig ett IQ under minst tjugo) tönt med enligt majoriteten dålig musiksmak (tacka vet jag de få personer som håller med mig om att musiken var bättre in the good old times!).
Jag tror att jag gräver igen mitt lufthål från min underjordiska håla och sedermera stannar där.

Åsido: och (inte börja meningar med och, Mikaela...) för att förspilla några minuter av mitt liv åt att stirra på den här vita skrivrutan och knattra tangenter... ni fattar vitsen.
Jag mår dåligt (har sedermera fått vetskap och bekräftelse i sistnämnt ord, det är inget man vill ha). Jag känner mig ensam. Jag vill inte umgås med folk som inte tar mig för den jag är utan gör påhopp. Jag vill inte vara ensam. Skulle egentligen ha ridit idag - men av en eller annan orsak brast jag i tårar för tredje gången den här veckan precis innan och drog mig ur. Slog sig ner över ett stycke fika och tuggade skit. Mådde illa och ville dö. Har alltså inte ridit idag. Jag vill aldrig, någonsin, vara med om den här veckan igen.

Man kan inte laga ett brustet hjärta ens med det dyraste klistret i världen.