Att något så enkelt att fråga kan vara något utav det svåraste att svara på - bokstavligen. Å andra sidan finns det en viss (lägg märke till ordvalet) klarhet i vissa saker, såsom att jag måste låta mina fötter vandra på öar likt Australien och Irland innan jag dör. Såsom att jag måste komma ifrån trampa-vatten-stadiet och börja simma (inte bokstavligen, simning är ingenting som intresserar mig alls). Jag vill bort härifrån. Till någon spännande utsiktsfull håla där gatorna består av kullersten och vinden nästintill inte har någon existens. Och vilket vitt 1900-talshus (gärna vid någon mulen strand av något slag med aspar runt knutarna) jag skulle vilja kalla hem sedan!

Omsider; jag fick upp ögonen för författare och att skriva redan i senare lågstadiekapitlet och svenska var, och är, mitt favoritämne. Jag har försökt mig på att skapa romaner men de flesta har slutat i papperskorgen om jag inte missminner mig. Jag har inte gett upp; jag kommer aldrig ge upp heller för den delen; förutsatt att jag bär dessa mål i minnet - så, tja, det finns alltid hopp så att säga. Även om just 'hopp' är ett ord som krossats och runnit ut likt sand (det som återstår av det hela) genom fingrarna mina.

Jag vill bli något utav en sångare - förutsatt att jag skriver mina låtar själv förstås - som en kvinnlig Bob Dylan eller Mike Ness. Jag vill se Broder Daniel återförenas, om så med en medlem mindre till skotts. Man skjuter med vad man laddar med, eller hur ska sägas?

Jag skulle kunna göra listan över framtidsplaner (att de aldrig kommer besannas är ett faktum) oändlig om jag så ville och/eller hade tiden till skotts. Så jag sätter en punkt vid mellanakten av det fjärde stycket och låter den säga sitt.